Vi kämpar på med dotterns spruträddhet, det blir faktiskt bättre och bättre. Vi har hållt på med det sen juli -09 och åkt till lassarettet i grannkommunen i stort sett varje vecka. Lagom till jul, när lilla A fortfarande inte vågat säga någonting till hennes sköterska, inte ens hej eller hejdå, skulle hon sluta. Hon hade fått ett annat jobb.
Hur skulle detta gå nu så tänkte vi. Ett nytt ansikte när hon äntligen börjat att lita på den vi går hos nu.
Men som tur var så skulle hon börja arbeta som skolsköterska i lilla A:s skola. Så vi kunde fortsätta på stickskola i vår hemmastad istället för att pendla 3 mil varje vecka. Tur!!!!!
Vi började i januari i år och går där minst fyra gånger i månaden. Funkar jättebra.
Hon stack sig i benet utan emla plåster för första gången för två veckor sedan. Sen har det bara rullat på. Vi övar lite hemma med. Hon har äntligen börjat våga lita på mig. Att jag kan hålla i sprutan och vi räknar till tre sen sticker vi.
Ska till skolsköterska idag oxå för att träna mer och jag vet att hon löser det utan problem även idag.
Så snart hon är redo så signalerar sköterskan till läkaren att det är dags att börja på allvar. Men då måste hon sticka sig varje kväll i benet och byta ben och ställe varje vecka. Just nu har hon svårt at ta i höger ben. Vi har endast övat på vänster, men det löser väl sig oxå snart hoppas jag.