Vet inte vad som håller på att hända. Allt går i slow motion här hemma. Jag är orkeslös, trött och allmäntillståndet är inte det bästa. Känner att jag måste skriva av mig lite. Det har ju varit lite mycket nu med min dotter och hennes spruträdsla. Hon har i och för sig tagit den biten väldigt bra då vi har varit på stickskolan. Jag känner väl oxå att det är de gånger jag oxå kan slappna av.
Jag lämnar över mitt dagliga ansvar på världens underbaraste mäniska. Tack Anna för att du finns där och stöttar både mig och lilla A.
Men varför kan det inte kännas så när man kommer hem därifrån!! Då kommer stressen sakta krypandes och för att inte tala om hjärtklappningen. Jag känner mig lite som i en paniksituation. Jag kommer inte över det.
Jag vet inte vem jag ska prata med heller. Det känns som ingen kan sätta sig in i min situation, hur jag egentligen mår. Jag vet att efter regn kommer solsken, men det är väldigt långt borta för tillfället.
Vi har fått ett datum då vi sätter igång på allvar. Den 17 mars. Då ska vi alla vara beredda, inga problem. ELLER???!!!! Sen då, ska man tampas med henne varje kväll med att tvinga henne att sticka sig i benet. Varje kväll, i åtminstone 7 år till. Fatta hur många långa jobbiga, tröttsamma kvällar det blir. Vissa kvällar måste man även sticka två gånger för att det inte räcker i ampullen. Det är rätt många stick innan hon är färdig.
Inte nog med det. Vi måste dessutom åka till sjukhuset till en början varje månad och ta 3 rör blod. Hur fixar hon det!? Sist fick vi ta till lustgasen för att lugna henne. Man kan ju inte varje gång behöva “droga” ner henne för att se att hon mår bra.
Tänk då hur hennes första tandläkarbesök ska bli, när hon ska laga sin första tand med bedövning. Ska hon “drogas ner” då med?
Det är bara lite tankar som snurrar.
Vad ska jag ta mig till?
Kommer hon hata mig efter detta!!??
Kommer hon tacka mig efter alla dessa år för att hon blev 10 cm längre än vad hon egentligen ska bli??
